Page 3 [3]
OCR
N:r 18—19 en present? Inte visste han, vad han skulle köpa. Mamma hade så många och inte skulle alla hans grisslantar räcka till en korgstol, det fanng förresten flera sådana ute på verandan. Men se, kaffe på sängen, det skulle han bjuda mamma på! Han skulle alldeles själv bära upp brickan för långtrappan. Vivan skulle säkert koka det åt honom, om han bad henne. Han kunde väl också färga litet socker med röd saft och be henne göra en sockerkaka och skriva >mamma av Bo» på, tänkte han och flög glad uppför trappan, genom verandan och den vackra hallen. Och så av med mössan och skolväskan och in i den svala matsalen, Just som Vivan kom in med ett härligt fat med plättar och mamma kom nedför trappan. gonen. Tidigt, tidigt skulle han stiga upp och gå ned i köket, medan mamma sov. Och så skulle han väl löva. Han skulle sticka kvistar in mellan kakelugnsluckorna och sätta fullt på nattduksbordet och längs mellan madrassen och sängkanten, så mamma trodde, att hon låg i en lövsal, då hon vaknade. Och därför gick han och bröt kvistar från den lilla tätbevuxna björkbacken bakom källaren. Det var ganska svårt, för kvistarna var så sega. Och dem gick han sedan och gömde i en gammal hink med vatten i, som stod i köksfarstun. Och kortet, det fick byta plats då och då. Först gömde han det i lådan i sitt lilla hallbord, så lade han det i skolväskan och till sist stack han det under det stora skåpet i köket, så att han skulle ha det till hands i morgon. i; Mamma, hon såg nog, att han smusslade litet, och hon gick och 1og och tänkte, att den sjusovarn sov nog sin goda söndagsmorgonsömn, då han hade lov från skolan. Och inte hade han någon, som hjälpte sig. Pappa var ju bortrest, och Vivan skulle få gå hem till sin mamma i kväll och stanna där över natten. — Han får väl bjuda mej fram på dagen, tänkte Bos mamma, Det skulle bli skönt för både Bo och mamma att få sova ut i lugn och ro en morgon. Men det fick mamma se, att därav blev intet! För när mamma sagt godnatt åt sin pojke på kvällen och gått ner, låg Bo och såg sömnig ut. Men det tycktes, att natten inte alls tänkte komma än på länge, för solen vill skina så länge som möjligt den korta sommaren, så den har bara tid att vara borta en liten stund mitt på natten så där års. Men Bo visste, att när solen åter skulle storskina genom fönstret, då var det morgon och då skulle han gå upp och fira mamma. Med den tanken somnade han, och solen skojade litet med jhonom i den tidiga, tidiga morgonen, där den kikade in genom gardinspringan och ända in i Bos dröm. Men inte menade solen, att Bo skulle vakna än, för klockan var mitt i natten, bara tre. Så den blev riktigt förskräckt och drog framför sig en liten molntapp, när den såg, att Bos ögonlock öppnades och han låg och klippte med dem för att vakna. Solen gjorde sig så mild som möjligt. — Sov du, Bo, flera timmar till, mumlade den bakom molnet. Jag vet nog, att småfolk ska sova om nätterna, om de inte ska bli omöjliga på dagarna. Men den lilla molntappen seglade i väg. Inte hade den tid att sitta så där! Och så lyste solen igen i hela sin glans, och Bo vaknade riktigt. Upp med täcket och benen ur sängen! Han tittade försiktigt på mamma. Hon SOV så gott. Det var inte så många timmar, sedan hon somnat, så hon hörde ej, hur hennes pojke försiktigt tassade iväg på sina bara fötter, öppnade dörren ut
