Sida 2 [2]
OCR
När alla barnen i småskolan gick hem i den strålande och varma solen, gick de bara och talte om Mors dag, som skulle firas i morgon. De visade varandra sina kort, som de fått måla i skolan, och talade om, hur de skulle ge mamma kaffe på säng och kakor och annat. De gick och drog benen efter sig. Det doftade av de snövita häggarna, alla björkarna skeno gulgröna och blanka, marken skiftade i gröna färger av gräs och mossor, och här och där låg det stora vita drivor över stenarna. Det var inte drivor av snö utan av Vvitsippor. De här småskolebarnen var nog lyckliga att gå i en skola, där det var bara gröna ängar och hagar och fält runt om. Men genom den ljusa grönskan sågo de järnbrukets höga skorstenar och hyttans fyrkantiga jättetorn, som såg ut som en gammal riddarborg. Dit skulle de flesta av barnen gå, ty de bodde där. Det var bara eh och annan, som stannade på vägen att vila på magen på gröna gräsplaner för att vidare tala om »Den stora dagen>. Bo hade gått tyst och hört på de andra. — Vi ska ta hem löv i afton och löva hela farstubron, sa en, storsyskonen och jag, och så har storsyskonen, alla pojkarna, som arbetar i verket, köpt en korgstol, som mamma ska sitta i hela dan på lövfarstubron och bara dricka kaffe, och hon får inte röra sej på hela dan. — Min syster och jag har gjort en sockerkaka, som det står Mamma på. Vi måla sockret med litet rött. Jag ska ställa mitt kort mot Mors kaffekopp, då vi bjuder kaffe på säng, sa en annan. En liten pojke gick och såg illparig ut. — Vi hade inga slantar, Kalle och jag, sa han, men så i går fick Kalle opp en N:r 18—19 Av Frida Åslund. Teckn. av Paul Nordlund. gädda, förstår ni, som frun på kaféet köpte, och så dela” han slantarna med mej, för jag har allt grejat åt honom, och jag har köpt en gräddsnäcka åt mamma, för jag slog sönder hennes en gång för länge sedan. Men det var två små pojkar, som gick alldeles efter de andra och var alldeles tysta. Det var Bo och en annan liten pojke, en barfota en. — Vad har du köpt åt din mamma? viskade Bo. Har du köpt någonting? Den lille barfotalassen gick tätt intill Bo. Han tittade på Bos vackra strumpor och nya, bruna skinnsandaler. — Jag hade tre små slantar, viskade han, och det köpte jag en härva garn för. Mamma säger jämt, att det går åt så mycket garn att stoppa vära strumpor på vintern. Och så köpte jag vetebrödskringlor för tio öre. Det finns stora vetebrödskringlor för två öre i boden. Så pladdrade de, och solen måste sStorskratta åt alla de små morsfirarna. Och alla sipporna vände sina ljusa ansikten mot dem och log och nickade, och alla björkarna skeno och svängde med sina långa fina kvistar i solskensglansen. Och så småningom slank de in i sina stugor och de långa gårdarna med de många trappverandorna på, och så blev Bo ensam. Han gick långsamt uppför den breda vägen till den vackra vita herrgården, där han bodde med sin mamma och sin pappa. Han visste rakt inte, hur han skulle göra. Han var alldeles utan lösa slantar, och slantarna i grisen kunde han inte på något sätt peta upp ur ryggspringan. Och pappa kamrern hade rest bort för några dar till Stockholm, och inte kunde han väl be att få slantar av mamma, som han just skulle fira. Han gick och tittade på det skolkort, han ritat. Det var vackert: en blombukett och bredvid fint skrivet: Till mamma från Bo. Men
