Page 618 [618]
XXVIIT.
Sent på kvällen öppnade Gudrun tyst dörren till Malenas
"lilla bås". Malena satt med ryggen mot dörren vid lampans sken
och läste fromt i sin stora bok. Gudrun kom bakifrån och lade
sina händer öfver hennes ögon.
Malena skrek högt till. Och hon jämrade sig. Hon hade
alltid sagt, att hennes lifs slut skulle bli, att hon skulle
skrämmas ihjäl af Cuärun.
Men Cudrun satte sig midt emot henne i åäet klara lamp¬
skenet. Mu skulle Malena få lefva tills hon blef hundrade år
och skulle ej skrämmas ihjäl stin MR. För Malena skulle
veta, att nu var Gudrun förlofvad och hon skulle gifta sig och
inte bo på Bangkeholm mer. Och var inte Malena glad åt det?
Malena tog af sig glasögonen och hennes gamla ögon
lyste. Jo visst var det en glädje, hon skulle väl få en fin
herre också, alla Bangkar hade gift sig med fina herrar och grej
var och baroner.
Nej, hon fick inte det, hon, hon fick bara förvaltarns
Men då blef Malena ledsen. Men Gudrun blef ifrig.
Nu skulle Malena riktigt begripa. -—- Tyckte Malena, att hon,
Gudrun, var vacker, smal som hon var och lång och ranglig och
med ögon som tekoppar - tyckte Malena det?
Malena nickade med hufvudet sorgset. - Neej, neej,
ået var hon då inte, det stackars lilla lifvet!
ner gifte sig med den, som hade rödt hår. Trodde Malena bara
det?
Malena ruskade mer på hufvudet. — Neej, det kunde hon
väl förstå, men nog var det sorgligt.
; Guärun böjde sig fram till lampan och vred och vände
på hufvudet. - Malena skulle titta in i bucklorna på håret,
Malena skulle sätta på sig glasögonen, så skulle hon ibland
få se, att det lyste grönt, såg inte Malena.
- 174 ¬