Sida 618 [618]
OCR
XXVIIT. Sent på kvällen öppnade Gudrun tyst dörren till Malenas "lilla bås". Malena satt med ryggen mot dörren vid lampans sken och läste fromt i sin stora bok. Gudrun kom bakifrån och lade sina händer öfver hennes ögon. Malena skrek högt till. Och hon jämrade sig. Hon hade alltid sagt, att hennes lifs slut skulle bli, att hon skulle skrämmas ihjäl af Cuärun. Men Cudrun satte sig midt emot henne i åäet klara lampskenet. Mu skulle Malena få lefva tills hon blef hundrade år och skulle ej skrämmas ihjäl stin MR. För Malena skulle veta, att nu var Gudrun förlofvad och hon skulle gifta sig och inte bo på Bangkeholm mer. Och var inte Malena glad åt det? Malena tog af sig glasögonen och hennes gamla ögon lyste. Jo visst var det en glädje, hon skulle väl få en fin herre också, alla Bangkar hade gift sig med fina herrar och grej var och baroner. Nej, hon fick inte det, hon, hon fick bara förvaltarns Men då blef Malena ledsen. Men Gudrun blef ifrig. Nu skulle Malena riktigt begripa. -—- Tyckte Malena, att hon, Gudrun, var vacker, smal som hon var och lång och ranglig och med ögon som tekoppar - tyckte Malena det? Malena nickade med hufvudet sorgset. - Neej, neej, ået var hon då inte, det stackars lilla lifvet! ner gifte sig med den, som hade rödt hår. Trodde Malena bara det? Malena ruskade mer på hufvudet. — Neej, det kunde hon väl förstå, men nog var det sorgligt. ; Guärun böjde sig fram till lampan och vred och vände på hufvudet. - Malena skulle titta in i bucklorna på håret, Malena skulle sätta på sig glasögonen, så skulle hon ibland få se, att det lyste grönt, såg inte Malena. - 174
