Sida 617 [617]
OCR
borrat sitt svarta hufvud i hennes kall, 003 lifligt och skarpt påstått, att han var ett odjur och hade alltid varit det och skulle alltid så förblifva, om inte hon, hans älskade Gude markatta toge hand om honom. Och till slut sade Gudrun, under det tårarna trillade ned i hans svarta hår, som hon smekte. = Jag har alltid sagt, att det blir ett rysligt par, grät hon, - du högfärdig och häftig och jag ryslig på många vis —- det blir som de två blinda som skulle leda hvarandra — du vet hur det gick. - Hur gick det för dem, sade Hans och kysste hennes hand, - hur gick det för de stackrarna, älskade markatta. ännu mer. » Det gör ingenting, sade Hans mycket förtröstansfullt och reste sig upp bredvid henne mycket nära i soffan, - bara vi följs åt då vi trillar, bara du håller mig i hand, lofvar du, att alärig släppa min hand, Gude? - Nog ska jag trilla med dig, Hans, om det så vore i sjuttiosju gropar, sade Guärun jämmerligt, och sedan var det ingen måtta på hvad hon grät. = Det var en munter förlofning, sade Hans och sken. Sedan talade de en massa med dumma ord och märkte inte, att den gula reflexsolen hade gått,och månen stod upp öfver huskanten midt emot och storskrattade dem midt i ansiktet. Det var Gudrun, som såg det först. —- Mångubben skrattar åt oss nu med, sade hon, och gömde sig för den. - Så flög hon upp. -Båten, Hans, den går ifrån mig, o, den går om en stund —- Fkom med mig hem, Hans! Det blef en brådska. Visst skulle han med hem och titta på den gamla usla stenhögen, om den vuxit till sig!
