borrat sitt svarta hufvud i hennes kall, 003 lifligt och skarpt
påstått, att han var ett odjur och hade alltid varit det och
skulle alltid så förblifva, om inte hon, hans älskade Gude mar¬
katta toge hand om honom.
Och till slut sade Gudrun, under det tårarna trillade
ned i hans svarta hår, som hon smekte. = Jag har alltid sagt,
att det blir ett rysligt par, grät hon, - du högfärdig och häf¬
tig och jag ryslig på många vis —- det blir som de två blinda
som skulle leda hvarandra — du vet hur det gick.
- Hur gick det för dem, sade Hans och kysste hennes hand,
- hur gick det för de stackrarna, älskade markatta.
ännu mer.
» Det gör ingenting, sade Hans mycket förtröstansfullt
och reste sig upp bredvid henne mycket nära i soffan, - bara
vi följs åt då vi trillar, bara du håller mig i hand, lofvar
du, att alärig släppa min hand, Gude?
- Nog ska jag trilla med dig, Hans, om det så vore i
sjuttiosju gropar, sade Guärun jämmerligt, och sedan var det
ingen måtta på hvad hon grät.
= Det var en munter förlofning, sade Hans och sken. Se¬
dan talade de en massa med dumma ord och märkte inte, att den
gula reflexsolen hade gått,och månen stod upp öfver huskanten
midt emot och storskrattade dem midt i ansiktet.
Det var Gudrun, som såg det först. —- Mångubben skrat¬
tar åt oss nu med, sade hon, och gömde sig för den.
- Så flög hon upp. -Båten, Hans, den går ifrån mig,
o, den går om en stund —- Fkom med mig hem, Hans!
Det blef en brådska. Visst skulle han med hem och
titta på den gamla usla stenhögen, om den vuxit till sig!