Sida 615 [615]
OCR
- Jag skulle hälsa från farbror Borg, sade Gudrun och satte sig i soffan. Hans stod vid fönstret. —- Tack, sade han lågt. - Ja, sade Cudrun, - han sade, att ibland bruka bergen gå. Hans var blek i den gula vinterdagern. Hans ansikte var magert och äragen hårda, men det lyste af kraft och energi: Hans ögon voro mörka på Guärun. - Det är tämligen pinsamt, detta, sade han med förändrad röst, och detta kunde du ha sparat oss. Ty du vill väl med ditt besök en ändring i förhållandena mellan oss — du vet hvad jag sagt —- du valde en gång själf. Gudruns ansikte blef blekt under hans ord. Skulle hon bära detta. Hon måste ju nu stå upp och tigande gå och för alltid stänga dörren igen mellan sig och deras lycka. Men så ringde henne Borgs ord i öronen på kvällen. - Ja, jag vet det, Mohammed var alltid mycket stolt. Men ju längre Hans står och ser på henne, som han äls skat och lidit för, ser henne sitta så där som förr, rank och smal, meå det ljufva ansiktet och hårets stora bucklor i skuggan under hattens brätten, stiger vreden upp inom honom mot att göra ondt. Han kämpar med sin kärlek och sin stolthet och han blir brutal. > Du sitter och tycker, att du ordnadt det bra och klokt, säger han cyniskt, —- du sålde dig och oss och våra löften i behaglig tid för edra usla stenar, edra gudar därute, och sedan, då det nu gick så väl, så kan du ju få njuta litet glädje af din kärlek, tänker du, så bli alla parter belåtna, - det är bra och klokt. Men Gudruns ansikte blir hvitt under Hans ord och hennes ögon vidgas. Men hon gör, som berg i vanliga fall göra, stannar kvar på sin plats och tiger. Därför att hon nu ej kunde hvarken tala eller gå. Det blir tyst och de se hvarandra in i ögonen. TR
