Page 615 [615]
- Jag skulle hälsa från farbror Borg, sade Gudrun och
satte sig i soffan.
Hans stod vid fönstret. —- Tack, sade han lågt.
- Ja, sade Cudrun, - han sade, att ibland bruka bergen
gå.
Hans var blek i den gula vinterdagern. Hans ansikte
var magert och äragen hårda, men det lyste af kraft och energi:
Hans ögon voro mörka på Guärun.
- Det är tämligen pinsamt, detta, sade han med förändrad
röst, och detta kunde du ha sparat oss. Ty du vill väl med ditt
besök en ändring i förhållandena mellan oss — du vet hvad jag
sagt —- du valde en gång själf.
Gudruns ansikte blef blekt under hans ord. Skulle
hon bära detta. Hon måste ju nu stå upp och tigande gå och för
alltid stänga dörren igen mellan sig och deras lycka. Men så
ringde henne Borgs ord i öronen på kvällen.
- Ja, jag vet det, Mohammed var alltid mycket stolt.
Men ju längre Hans står och ser på henne, som han äls
skat och lidit för, ser henne sitta så där som förr, rank och
smal, meå det ljufva ansiktet och hårets stora bucklor i skug¬
gan under hattens brätten, stiger vreden upp inom honom mot
att göra ondt. Han kämpar med sin kärlek och sin stolthet och
han blir brutal.
> Du sitter och tycker, att du ordnadt det bra och klokt,
säger han cyniskt, —- du sålde dig och oss och våra löften i
behaglig tid för edra usla stenar, edra gudar därute, och sedan,
då det nu gick så väl, så kan du ju få njuta litet glädje af
din kärlek, tänker du, så bli alla parter belåtna, - det är
bra och klokt.
Men Gudruns ansikte blir hvitt under Hans ord och hen¬
nes ögon vidgas. Men hon gör, som berg i vanliga fall göra,
stannar kvar på sin plats och tiger. Därför att hon nu ej
kunde hvarken tala eller gå.
Det blir tyst och de se hvarandra in i ögonen.
TR