Sida 614 [614]
OCR
förmåga att trycka på en liten knapp. Bredvid knappen lyste på ett hvitt, fyrkantigt kort namnet Hans Borg, ri: Dp. Det var Gudrun Bangk. Hon hade denna förmiddag konstaterat bergs oförmåga att gå, ty det hade varit henne mycket svårt att förflytta sig hit från rummet i det lilla pensionat, där hon brukade bo under sina musikdagar i staden. Men nu stod hon här och nu var det så godt att få det snart öfver. >= Det är som att dra ut en tand, tänkte hon plötsligt uppsluppet, - det är rysligt medan det pågår, men det kanske blir bra sedan. De stodo ett ögonblick båda. — vad han är manlig och vacker, tänkte Guärun, men hvad han är allvarlig. Genom Hans sinne for det: aet kan ej vara Gudrun - men det måste vara hon —- i hela världen fins det blott en Cuädrun. - Är det du, sade han långsamt, - har du kommit hit. Hon räckte honom sin hand och gled in genom tamburdörren, —- ja, det är jag, känner du inte igen Gudrun Bangk mer. Från tamburen stodo dörrarna öppna till hans båda rum. Hon såg på den tidning, som låg på golfvet bredvid en bekväm stol i det ena rummet, att han hade suttit där då hon ringt. - Får jag gå in och hvila litet, det var långt och litet svårt att gå hit. Hans höll dörren uppe för nelno. - Ja, nog har vägen varit lång, sade han, —- från dig till mig. Då Gudrun kom in i hans stora, vackra arbetsrum, äär eftermiddagssolen lyste i sekunäreflex från fönstren midt emot |; gatan, ville hon vända om igen. Hvad hade hon tagit sig till. Hans var främmande och kall som sten. Men så fick hon syn på något, som gaf henne mod att stanna. På det stora skrifbordet stodo endast två fotografier. Farbror Borg och det gamla barnkortet af syskonen Bangk. = Vill du inte sitta, sade Hans artigt, - vägen var ju lång. : - 170 —
