förmåga att trycka på en liten knapp. Bredvid knappen lyste
på ett hvitt, fyrkantigt kort namnet Hans Borg, ri: Dp.
Det var Gudrun Bangk. Hon hade denna förmiddag kon¬
staterat bergs oförmåga att gå, ty det hade varit henne mycket
svårt att förflytta sig hit från rummet i det lilla pensionat,
där hon brukade bo under sina musikdagar i staden. Men nu stod
hon här och nu var det så godt att få det snart öfver.
>= Det är som att dra ut en tand, tänkte hon plötsligt
uppsluppet, - det är rysligt medan det pågår, men det kanske
De stodo ett ögonblick båda. — vad han är manlig och vacker,
tänkte Guärun, men hvad han är allvarlig.
Genom Hans sinne for det: aet kan ej vara Gudrun - men
det måste vara hon —- i hela världen fins det blott en Cuädrun.
- Är det du, sade han långsamt, - har du kommit hit.
Hon räckte honom sin hand och gled in genom tambur¬
dörren, —- ja, det är jag, känner du inte igen Gudrun Bangk mer.
Från tamburen stodo dörrarna öppna till hans båda rum.
Hon såg på den tidning, som låg på golfvet bredvid en bekväm
stol i det ena rummet, att han hade suttit där då hon ringt.
- Får jag gå in och hvila litet, det var långt och litet
svårt att gå hit.
Hans höll dörren uppe för nelno.
- Ja, nog har vägen varit lång, sade han, —- från dig
till mig.
Då Gudrun kom in i hans stora, vackra arbetsrum, äär
eftermiddagssolen lyste i sekunäreflex från fönstren midt emot |;
gatan, ville hon vända om igen. Hvad hade hon tagit sig till.
Hans var främmande och kall som sten.
Men så fick hon syn på något, som gaf henne mod att
stanna. På det stora skrifbordet stodo endast två fotografier.
Farbror Borg och det gamla barnkortet af syskonen Bangk.
= Vill du inte sitta, sade Hans artigt, - vägen var ju
lång. :
- 170 —¬