Page 613 [613]
OCR
- Det var ett klokt berg, sade hon, ty Mohammed är myc ket, mycket stolt. Så skrattade hon till lågt och lyckligt. Han är rakt högfärdig, sade hon. Dagen därpå satt Cudrun på båten, som i vinterkall luft stäfvade in mot staden. Hon satt och såg på de hvitpudrade holmarna och uädarna, som ligga mörka och sofvande i vintermorgonens mörker. Mörkret glänste i vattnet, det var underligt glidande skuggor och dagrar i våorna, fastän intet ljus fanns. Guärun tänkte: Så måste vattnet ha glänst i mörkret i jordens barndom, då mörker kom från äjupet och Anden gled ljus öfver vattnet. Då mörker och ljus stredo. I hennes själ gick där hon satt på båten fruktan och glädje som skuggor och ljus. Det var berget som gett sig a? till Mohammed. Men skulle Mohammed vara för stolt? Hur skulle hon våga det. Gå till honom och säga ja, hvad Båten gick och vattnet gungade och fräste i två mörkglänsande kammar på hvar sin sida. Himlen var ännu mattblå men stjärnorna började att blekna. Gudrun tänkte: det var ju ljusets Ande som segrade och mörkret fick gå på djupaste djupet. längtar efter solen. Då fick hennes blick syn på en eldröd strimma af ljus som stod ofvanför skogen i öster, och dess ljus kom i miljoner brutna reflexer på vågorna fram till båten och färgade fårornas skumfläckar röda. Det var solen, som kom, och det var söndag. Utanför en glasdörr i ett Stockholmshus stod samma dag ett mycket bäfvande litet Berg och undrade om hon skulle få - 169 —
