Page 613 [613]
- Det var ett klokt berg, sade hon, ty Mohammed är myc
ket, mycket stolt. Så skrattade hon till lågt och lyckligt.
Han är rakt högfärdig, sade hon.
Dagen därpå satt Cudrun på båten, som i vinterkall
luft stäfvade in mot staden. Hon satt och såg på de hvitpudra¬
de holmarna och uädarna, som ligga mörka och sofvande i vinter¬
morgonens mörker. Mörkret glänste i vattnet, det var underligt
glidande skuggor och dagrar i våorna, fastän intet ljus fanns.
Guärun tänkte: Så måste vattnet ha glänst i mörkret
i jordens barndom, då mörker kom från äjupet och Anden gled
ljus öfver vattnet. Då mörker och ljus stredo.
I hennes själ gick där hon satt på båten fruktan och
glädje som skuggor och ljus. Det var berget som gett sig a?
till Mohammed. Men skulle Mohammed vara för stolt?
Hur skulle hon våga det. Gå till honom och säga ¬
ja, hvad ¬
Båten gick och vattnet gungade och fräste i två mörk¬
glänsande kammar på hvar sin sida. Himlen var ännu mattblå
men stjärnorna började att blekna. Gudrun tänkte: det var ju
ljusets Ande som segrade och mörkret fick gå på djupaste djupet.
längtar efter solen.
Då fick hennes blick syn på en eldröd strimma af ljus
som stod ofvanför skogen i öster, och dess ljus kom i miljoner
brutna reflexer på vågorna fram till båten och färgade fåror¬
nas skumfläckar röda.
Det var solen, som kom, och det var söndag.
Utanför en glasdörr i ett Stockholmshus stod samma dag
ett mycket bäfvande litet Berg och undrade om hon skulle få
- 169 —¬