Page 612 [612]
Guärun satt stilla kvar och såg in i elden. Det kom
en oändlig glädje gående bortifrån och den skulle till henne.
Hon skulle vara stilla och tyst, för att ej skrämma bort äen.
Hon lyssnade. Kom dess fotsteg närmare. Men nu var
Borg tyst. Han sade intet mera.
Minuterna föllo som droppar i tiden och i kakelugnen
knastrade de sista glöden samman.
Då kom Borg fram till henne och hans allvarliga ögon
skimrade och glödens svaga sken lyste på hans grå hår.
- Jag tror att Hans älskar dig, jag vet det, sade han
innerligt, - jag vet och förstår hvad som var emellan er, och
jag vet att han älskar dig än, fast han hatar Bangkeholm, men
att han ej kan säga dig det än en gång - det var visst ett löf¬
te han svurit.
Gudrun satt stilla och tyst men hennes hjärta började
att sjunga. Nu var lyckan snart kommen fram till henne. Det
bort den.
Hennes ögon lyste stora upp i hennes smala, mjuka an¬
sikte mot den gamle mannen genom hans enkla oråd. Lyckan talade
som musik till Gudrun.
- Åh, farbror Borg, sade hon sakta —- jag älskade alltid
honom.
Farbror Borg stod och nickade mot henne och han log
då han lade handen på hennes hår i hvilket brasskenet lekte.
- Då Mohammed var stolt och inte gick till berget, skrat.¬
tade han med tårglänsande ögon, - vet du hvad berget då var
tvungen att göra.
- Nej, hviskade Gudrun i andlös spänning, —- hvad gjorde
berget då, farbror Borg?
- Det gick till Mohammed, sade farbror Borg.
Mer och mer nära hörde Gudrun stegen af Lyckans föt¬
ter. Hon flög upp och stod lång och rak med sina grå, 1ysanäc!
ögon in i Borgs och med händerna på hans axlar.
- 168 ¬