Sida 612 [612]
OCR
Guärun satt stilla kvar och såg in i elden. Det kom en oändlig glädje gående bortifrån och den skulle till henne. Hon skulle vara stilla och tyst, för att ej skrämma bort äen. Hon lyssnade. Kom dess fotsteg närmare. Men nu var Borg tyst. Han sade intet mera. Minuterna föllo som droppar i tiden och i kakelugnen knastrade de sista glöden samman. Då kom Borg fram till henne och hans allvarliga ögon skimrade och glödens svaga sken lyste på hans grå hår. - Jag tror att Hans älskar dig, jag vet det, sade han innerligt, - jag vet och förstår hvad som var emellan er, och jag vet att han älskar dig än, fast han hatar Bangkeholm, men att han ej kan säga dig det än en gång - det var visst ett löfte han svurit. Gudrun satt stilla och tyst men hennes hjärta började att sjunga. Nu var lyckan snart kommen fram till henne. Det bort den. Hennes ögon lyste stora upp i hennes smala, mjuka ansikte mot den gamle mannen genom hans enkla oråd. Lyckan talade som musik till Gudrun. - Åh, farbror Borg, sade hon sakta —- jag älskade alltid honom. Farbror Borg stod och nickade mot henne och han log då han lade handen på hennes hår i hvilket brasskenet lekte. - Då Mohammed var stolt och inte gick till berget, skrat.tade han med tårglänsande ögon, - vet du hvad berget då var tvungen att göra. - Nej, hviskade Gudrun i andlös spänning, —- hvad gjorde berget då, farbror Borg? - Det gick till Mohammed, sade farbror Borg. Mer och mer nära hörde Gudrun stegen af Lyckans fötter. Hon flög upp och stod lång och rak med sina grå, 1ysanäc! ögon in i Borgs och med händerna på hans axlar. - 168
