Page 611 [611]
Hon är fortfarande gåräsbokhållare, och reser regelbundet in
till Staden för att taga och ge lektioner i musik.
Men konstnärsärömmarna äro borta. Hon är arbetsam och
ihärdig, men eiden, som närde de högtflygande planerna, är bor¬
ta.
Ty hennes sinnes eld brinner i en enda längtan, som
hon gömmer djupast inne. Längtan efter den hon har kär.
Och på samma gång vissheten om, att han aldrig i lif¬
vet skall komma. Och så gå åren. Men aldrig kommer Hans Borg
till Bangkeholm.
En vinterkväll satt Gudrun som hon ofta brukade nere
hos Borg. Hon satt som vanligt på Hans barnpall och såg in i
brasan, som höll på att slockna. De hade länge suttit tysta,
Så sade Borg plötsligt utan att låta tidningen sjunka. =- Jag
hade bref från Hans idag - och han hälsade till dig.
Hon snurrade om på pallen för att se Borgs ansikte,
men det var doldt bakom tidningen. - Jaså, sade hon häpet, men
sedan tillade hon artigare —- o tack så mycket. Sedan kommo de
orden öfver hennes läppar halfhögt: att Hans hälsade till mig
= vi som är så osams. Ett minne kom. De orden hade hon sagt
och hört förut — ja, det var en gång i barndomen, nu kom hon
tydligt ihåg dagen.
Det blef tyst igen. Wen hon satt och upprepade tyst
de orden gång på gång: att Hans hälsade till mig. Och hennes
hjärta fylldes med glädje. All lifvets glädje var kanske inte
död, som hon trott.
Om en stund hördes Borgs röst bakom tidningen igen.
Han gör det alltid, han frågar efter dig och ditt lif; men jag
har ej sagt ået åt dig.
- 167 —¬