Sida 611 [611]
OCR
Hon är fortfarande gåräsbokhållare, och reser regelbundet in till Staden för att taga och ge lektioner i musik. Men konstnärsärömmarna äro borta. Hon är arbetsam och ihärdig, men eiden, som närde de högtflygande planerna, är borta. Ty hennes sinnes eld brinner i en enda längtan, som hon gömmer djupast inne. Längtan efter den hon har kär. Och på samma gång vissheten om, att han aldrig i lifvet skall komma. Och så gå åren. Men aldrig kommer Hans Borg till Bangkeholm. En vinterkväll satt Gudrun som hon ofta brukade nere hos Borg. Hon satt som vanligt på Hans barnpall och såg in i brasan, som höll på att slockna. De hade länge suttit tysta, Så sade Borg plötsligt utan att låta tidningen sjunka. =- Jag hade bref från Hans idag - och han hälsade till dig. Hon snurrade om på pallen för att se Borgs ansikte, men det var doldt bakom tidningen. - Jaså, sade hon häpet, men sedan tillade hon artigare —- o tack så mycket. Sedan kommo de orden öfver hennes läppar halfhögt: att Hans hälsade till mig = vi som är så osams. Ett minne kom. De orden hade hon sagt och hört förut — ja, det var en gång i barndomen, nu kom hon tydligt ihåg dagen. Det blef tyst igen. Wen hon satt och upprepade tyst de orden gång på gång: att Hans hälsade till mig. Och hennes hjärta fylldes med glädje. All lifvets glädje var kanske inte död, som hon trott. Om en stund hördes Borgs röst bakom tidningen igen. Han gör det alltid, han frågar efter dig och ditt lif; men jag har ej sagt ået åt dig. - 167 —
