Sida 609 [609]
OCR
Han låg på soffan med slutna ögon och öfver honom lyste aen blå lyktan skumt. Gudrun stod på tröskeln. - Han är död, tänkte hon. Nu når honom intet mer. Men Torsödoktorn tog hennes hand. — Kom, sade han strängt, han skall få se Er. De kommo fram till soffan. Men det bleka ansiktet låg fortfarande med slutna ögon. — Baron Falk, sade doktorn lågt. Hans ögonlock gingo upp och ögonen stodo stilla på Gudrun, utan medvetande. Doktorn gick sakta ut. Gudrun sade intet. Hon låg på knä och hennes unga sinne blödde af sorg och fasa. =— Hvad allting tjänar till litet, tänkte hon trött, - det blir slut med allt en gång. = Ferdinand, sade hon lågt, - förstår du, att jag ville tacka dig, gränslöst, - hvarför gjorde du det, jag skulle ha hållit af dig Då kom medvetandet i hans ögon och han log. —- Ge mig din hand, älskade barn, så skall jag dö lätt, sade han med möda, —- du har gjort det ljuft för mig att dö —- jag måste ju dö - jag var sjuk - och du skall sedan bli lycklig. Gudrun tänkte i detta ögonblick: hvilken makt är det, som har gjort, att människorna ej kunna bestämma öfver sitt hjärtas kärlek. Jag känner mig så gränslöst fattig nu —- och jag hade velat vara så rik. Plötsligt kysste hon hans hand. —- Jag kan blott tacka dig, sade hon, jag kan ej göra mer. - Tack, mumlade den döende, — vill du gå nu — blif lycklig - mina sista minuter i lifvet vill jag vara ensam. Gudrun steg upp och gick öfver golfvet. Då hon i dörren vände sig om låg han åter stilla och lugn och sof i det blå skenet. holm visste hon hur en tiggerska kände det, som lämnade en riks hus. Ty hon visste, att hon var i anäen fattig och att han, - 165 —
