Sida 607 [607]
OCR
reser öfver med Broman, han har motorbåten här. Hon ryckte ned en lång kappa och svepte den om sig. Så kom hon fram till fru Margareta. De stodo vid stenbänken på midten under taklyktan. Hon räckte henne papperen. - Han har sändt dem nu, hviskade hon, - öfverkorsade, - Bangkeholm är fritt igen, vårt, släktens, —- men det är som glödande kol, "jag har ej varit som jag bort — Fru Margareta står med pepperen i sin hand och i taklyktans sken ser hon de svarta strecken som korsa dess skrift, Bangkeholm, fritt, stolt, hennes strid slut, hennes mål vunnet. Hennes knän vika sig och hon faller samman i gråt och hjärtats jubel på den gamla stenbänken, där han låg död, åt hvilken hon gaf sitt löfte. Men utför backen springer Gudrun, och hon har glömt detta, ty i hennes hjärta var ångest. Det är något förfärligt skall hinära det. Hon ropar på Broman. Båtens motor dunkar redan ett stycke från bryggan utåt, men hon får den att vända om och hämta henne. Medan båten sedan skär genom det svartblanka vattnet och nattvinden kommer strykande kall och dyster, sitter hon och talar med Broman och får veta mycket. Broman sitter och berättar och berättar om sin herre, han berättar om hans lif, om små vänligheter mot tjänare och djur och till slut om nätterna, som han hört honom vandra i rastlös oro den sista tiden. Och han berättar om den jämmer han iblanä hört och att han var sjuk och nu skulle resa. Och Gudrun sitter och fryser af köld och mörker och ångest, hon sitter hopkrupen och hör det svarta vattnet slå mot båtens sidor, och båten darrar, som en människa i skräck. Hon tycker ati allt lifvets ve och hemskhet är öfver henne, och att världen har svepts in i något mörkt, som den 4 - 163 —
