Page 607 [607]
reser öfver med Broman, han har motorbåten här.
Hon ryckte ned en lång kappa och svepte den om sig.
Så kom hon fram till fru Margareta. De stodo vid sten¬
bänken på midten under taklyktan.
Hon räckte henne papperen. - Han har sändt dem nu,
hviskade hon, - öfverkorsade, - Bangkeholm är fritt igen, vårt,
släktens, —- men det är som glödande kol, "jag har ej varit som
jag bort —
Fru Margareta står med pepperen i sin hand och i tak¬
lyktans sken ser hon de svarta strecken som korsa dess skrift,
Bangkeholm, fritt, stolt, hennes strid slut, hennes mål vunnet.
Hennes knän vika sig och hon faller samman i gråt och
hjärtats jubel på den gamla stenbänken, där han låg död, åt
hvilken hon gaf sitt löfte.
Men utför backen springer Gudrun, och hon har glömt
detta, ty i hennes hjärta var ångest. Det är något förfärligt
skall hinära det.
Hon ropar på Broman. Båtens motor dunkar redan ett
stycke från bryggan utåt, men hon får den att vända om och
hämta henne.
Medan båten sedan skär genom det svartblanka vattnet
och nattvinden kommer strykande kall och dyster, sitter hon
och talar med Broman och får veta mycket.
Broman sitter och berättar och berättar om sin herre,
han berättar om hans lif, om små vänligheter mot tjänare och
djur och till slut om nätterna, som han hört honom vandra i
rastlös oro den sista tiden. Och han berättar om den jämmer
han iblanä hört och att han var sjuk och nu skulle resa. Och
Gudrun sitter och fryser af köld och mörker och ångest, hon
sitter hopkrupen och hör det svarta vattnet slå mot båtens si¬
dor, och båten darrar, som en människa i skräck.
Hon tycker ati allt lifvets ve och hemskhet är öfver
henne, och att världen har svepts in i något mörkt, som den
4
- 163 —¬