Sida 606 [606]
OCR
att jag alärig lärt mig att försaka, det var därför att jag var svag. Det är ingen och intet som gjort mig stark. Nu är det slut. Mu har Ödet själft tagit allt om händer, och nu äro vi maktlösa. Jag är sjuk, utan hopp om förbättring. Vill du taga emot mitt tack för hvad äu tänkte ge mig > för att Ju fans —- för att du är stolt och ren och har en stark själ, som förmår att öfvervinna sig själf. Jag vet att du blir lycklig och jag är glad att en gång själf ha kunnat ge. Jag som under hela lifvet endast tagit emot. Farväl. Ferdinand Falk. På golfvet lågo ännu de stora bladen med sin öfverkorsade skrift. Gudruns ansikte var hvitt och hennes kropp skakade. Hon såg stelt på brefvet, såg ett ord här och där. Hvad var det — hvad skulle komma. Hon satt förstenad, hennes profil var oroligt tecknad mot det aftongula fönstret. Så böjde hon sig ned och plockade hastigt samman bladen på golfvet. — Åh, Gud, mumlar hon och lägger sin kind intill papperet och ser leende ut — hvilken gränslös skatt att få ge mor. Hon sprang upp. Det var något som skulle komma, sågot ohyggligt, som hon skulle förhindra - hvad var det som skulle ske med honom där borta —- hon måste dit -—- nu — innan det var för sent. Hon sprang genom den mörka gången och kom i stora förstugan. Fru Margareta kom hastigt från hvardagsrummet dit ut. - Har något händt, sade hon med darrande utinka, = Broman sade om Ferdinand.
