Page 606 [606]
att jag alärig lärt mig att försaka, det var därför att jag
var svag.
Det är ingen och intet som gjort mig stark.
Nu är det slut. Mu har Ödet själft tagit allt om
händer, och nu äro vi maktlösa. Jag är sjuk, utan hopp om för¬
bättring.
Vill du taga emot mitt tack för hvad äu tänkte ge mig
> för att Ju fans —- för att du är stolt och ren och har en
stark själ, som förmår att öfvervinna sig själf.
Jag vet att du blir lycklig och jag är glad att en
gång själf ha kunnat ge. Jag som under hela lifvet endast ta¬
git emot.
Farväl.
Ferdinand Falk.
På golfvet lågo ännu de stora bladen med sin öfverkor¬
sade skrift.
Gudruns ansikte var hvitt och hennes kropp skakade.
Hon såg stelt på brefvet, såg ett ord här och där. Hvad var
det — hvad skulle komma. Hon satt förstenad, hennes profil
var oroligt tecknad mot det aftongula fönstret.
Så böjde hon sig ned och plockade hastigt samman bla¬
den på golfvet. — Åh, Gud, mumlar hon och lägger sin kind in¬
till papperet och ser leende ut — hvilken gränslös skatt att
få ge mor. ¬
Hon sprang upp. Det var något som skulle komma, sågot
ohyggligt, som hon skulle förhindra - hvad var det som skulle
ske med honom där borta —- hon måste dit -—- nu — innan det var
för sent. ¬
Hon sprang genom den mörka gången och kom i stora
förstugan. Fru Margareta kom hastigt från hvardagsrummet dit
ut.
- Har något händt, sade hon med darrande utinka, = Bro¬
man sade om Ferdinand.