Sida 605 [605]
OCR
Det var mörkt därute i den stora stenförstugan, men Cudrun kunde se att Bromans ansikte var blekt och orokigt. > Hvad är det, sade hon hastigt, —- har det händt något. Broman hälsade vördnadsfullt. - Baron är sjuk, sade han och räckte henne det tunga brefvet, - h&n skall resa, det kan ej uppskjutas. Gudruns tankar sköto blixtsnabbt.. - Sjuk, resa — och ansikte i afton. Hon nickade åt Broman och skyndade in till sig. Upp i den äjupa fönsternischen kröp hon för att i det sista dagsljuset läsa sitt bref. Då hon med darrande händer öppnade kuvertet, föllo hågra stora skrifna ark, på hvilka tjocka, svarta streck voro korsade, ned på golfvet. Med en blick såg hon det. Det var de öfverkorsade Bangkeholmsinteclkningarna. Allt blod sögs plågsamt till hennes hjärta medan hon läste sitt bref. Ett svagt, gult ljus föll öfver dess blad, och emot åetta stodo bokstäfverna svarta. Gudrun Bangk! Det var dig, som jag älskade, och det var du, som nekades mig af lifvet. Det enda. Du skall veta, att mitt 11if har varit en enda följd af dagar och år, fyllda af det, som människor kalla lycka. Allt, det jag ända från barndomen önskade mig, pekade på, har blifvit mig gifvet. Du var det sista och bästa mitt hjärta begärde —- och äfven detta ville gifvas mig. Men nu stod lifvet med lyftadt finger och sade: hitintills, men icke vidare. Älskade. Du ville ge dig åt mig —- jag vet det, ej af kärlek till mig, men af kärlek till de dina och för den pliktuppfyllelse, som du blifvit lärd. Och jag ville taga emot gåfvan, fastän jag visste att jag gjorde två älskande människors lycka om intet. Ser du, Gudrun, det var därför, - 161
