Det var mörkt därute i den stora stenförstugan, men
Cudrun kunde se att Bromans ansikte var blekt och orokigt.
> Hvad är det, sade hon hastigt, —- har det händt något.
Broman hälsade vördnadsfullt.
- Baron är sjuk, sade han och räckte henne det tunga
brefvet, - h&n skall resa, det kan ej uppskjutas.
Gudruns tankar sköto blixtsnabbt.. - Sjuk, resa — och
ansikte i afton.
Hon nickade åt Broman och skyndade in till sig. Upp
i den äjupa fönsternischen kröp hon för att i det sista dags¬
ljuset läsa sitt bref. Då hon med darrande händer öppnade ku¬
vertet, föllo hågra stora skrifna ark, på hvilka tjocka, svarta
streck voro korsade, ned på golfvet. Med en blick såg hon det.
Det var de öfverkorsade Bangkeholmsinteclkningarna.
Allt blod sögs plågsamt till hennes hjärta medan hon
läste sitt bref. Ett svagt, gult ljus föll öfver dess blad,
och emot åetta stodo bokstäfverna svarta.
Gudrun Bangk!
Det var dig, som jag älskade, och det var du, som ne¬
kades mig af lifvet. Det enda. Du skall veta, att mitt 11if
har varit en enda följd af dagar och år, fyllda af det, som
människor kalla lycka. Allt, det jag ända från barndomen ön¬
skade mig, pekade på, har blifvit mig gifvet. Du var det sis¬
ta och bästa mitt hjärta begärde —- och äfven detta ville gif¬
vas mig.
Men nu stod lifvet med lyftadt finger och sade: hit¬
intills, men icke vidare.
Älskade. Du ville ge dig åt mig —- jag vet det, ej
af kärlek till mig, men af kärlek till de dina och för den
pliktuppfyllelse, som du blifvit lärd. Och jag ville taga
emot gåfvan, fastän jag visste att jag gjorde två älskande
människors lycka om intet. Ser du, Gudrun, det var därför,