Page 604 [604]
När han sedan kom in kände han först hur trött han var.
Han satte sig tungt framför skrifborået igen, och han kände,
att han darrade och svetten bröt ut på hans panna. Oktoberkväl¬
len började skymma, en svag, gul stråle af ljus föll öfver bor¬
det och öfver hans hufvud. Han undrade: — är det verkligen
samma dag ännu, som när jag gick från läkarens mottagningsrum —
det förefaller mig som år. Han log litet vemodigt. Det är nog
därför att jag arbetet, tänkte han, jag har tänkt och handlat
och uträttat mera i Jag än förr i hela mitt lif. Mitt lifs
arbete har varit koncentreradt till några timmar innan det tog
slut.
Slut, ja. Jag har ingenting mer att uträtta här i
lifvet — och nu börjar den malande nattvärken komma — och jag
är så gränslöst trött.
Han ådrog upp en låda och tog upp en revolver. fan
såg utåt det gula skenet öfver vattnet och sedan på Gudruns
kort. - Farväl — lif — sade han, — teck för hvad du gaf —- far¬
väl, du, som jag älskade — tack för hvad du ville offra —- det
var det, att jag gick, som skulle ge dig din lycka hel — det
var ju så — det är saligare att gifva än taga ¬
Sedan ljöd genom det gamla slottet ljudet af ett
XXIV.
lens skymning, då Carmen brådskande kom in.
— Broman vill träffa dig genast, sade hon, —- han stå
i stora förstugan, det är ett stort bref.
Gudrun fick en stöt genom sin själ. —- Hvad skulle nu
komma. Hon hade suttit och tänkt på Ferdinand rPalks underliga
ansikte.