Page 602 [602]
medan hon långsamt gick uppåt backen.
XXIII.
PEroman gjorde sig gång på gång ärende genom Talks en¬
skilda rum senare på afton. Han gick och tassade och stökade
med påhittade göromål, men han hade ett unårande öga på sin
herre.
Alärig hade han så suttit vid sitt skrifbord så träget
och till på köpet sedan han varit inne i staden. Och nu, då
han verkligen var sjuk och behöfde hvila. Det där ordnandet
med papper och sönderrifvandet af bref och allt bråäskade väl
icke nu i all rimlighets namn. Han, Proman, hade fått bära ut
den ena papperskorgen efter den andra, fullproppad med bråte,
som skulle brännas. Man kanske skulle opereras eller något så¬
dant snart — men för det behöfde väl inte allt detta göras.
Han gick och sneglade på honom. Aldrig hade han sett honom
sitta så rak och liksom kraftig och med en sådan fart ordna
med det han hade för händer. Hans ansikte var blekt, men hade
en underlig kraft — det var märkvärdigt alltihop, hans herre
brukade inte vara så där, han brukade vara - med förlof sagt ¬
litet bekväm och lat af sig, Broman suckade: - det var ju inte
underligt, då man slapp att göra något så, tänkte han filoso¬
fiskt.
Till slut kunde han inte hålla sig längre. =—- Skall
inte baron hvila sig, sade han, det där kan väl anstå så länge.
- Jag är snart färdig nu, Broman, sade Falk leende och
vänligt, - det är blott ett bref, som jag skall skrifva, som
du med detsamma skall sända öfver till Bangkeholm. Vill du
gå ut nu och bedja tjänstfolket komma i hallen. Jag måste
resa för min sjukdoms skull och ville säga dem farväl först.
Broman vågade invända: -brådskar det så, baron kunde
- 158 ¬