Sida 602 [602]
OCR
medan hon långsamt gick uppåt backen. XXIII. PEroman gjorde sig gång på gång ärende genom Talks enskilda rum senare på afton. Han gick och tassade och stökade med påhittade göromål, men han hade ett unårande öga på sin herre. Alärig hade han så suttit vid sitt skrifbord så träget och till på köpet sedan han varit inne i staden. Och nu, då han verkligen var sjuk och behöfde hvila. Det där ordnandet med papper och sönderrifvandet af bref och allt bråäskade väl icke nu i all rimlighets namn. Han, Proman, hade fått bära ut den ena papperskorgen efter den andra, fullproppad med bråte, som skulle brännas. Man kanske skulle opereras eller något sådant snart — men för det behöfde väl inte allt detta göras. Han gick och sneglade på honom. Aldrig hade han sett honom sitta så rak och liksom kraftig och med en sådan fart ordna med det han hade för händer. Hans ansikte var blekt, men hade en underlig kraft — det var märkvärdigt alltihop, hans herre brukade inte vara så där, han brukade vara - med förlof sagt litet bekväm och lat af sig, Broman suckade: - det var ju inte underligt, då man slapp att göra något så, tänkte han filosofiskt. Till slut kunde han inte hålla sig längre. =—- Skall inte baron hvila sig, sade han, det där kan väl anstå så länge. - Jag är snart färdig nu, Broman, sade Falk leende och vänligt, - det är blott ett bref, som jag skall skrifva, som du med detsamma skall sända öfver till Bangkeholm. Vill du gå ut nu och bedja tjänstfolket komma i hallen. Jag måste resa för min sjukdoms skull och ville säga dem farväl först. Broman vågade invända: -brådskar det så, baron kunde - 158
