OCR
När taket på Bangkeholm syntes bland de gula och röda träden frågade Broman försynt: — kanske baron ämnar gå i land i Bangkeholm och möjligen senare resa till Rogsta. Man kunde ju ringa efter hästar eller Rogsta motorbåt. Falk såg frånvarande på honom: — stanna vid Bangkekraft till det. = Det har han nog rätt i, tänkte Broman, så sjuk har han alärig sett ut. Men Broman visste ej, att det var kraft att se den han älskade, som hans herre ej trodde sig äga. Men då båten närmade sig Bangkeholms brygga sågo de en mörk gestalt sitta rak på bänken och se utåt vattnet. Och då Gunhild lätt och fint flöt intill bryggan såg Falk den röda solen skina i ett kopparbrunt hår. Det var Gudrun. Akterdäckets tak var mycket lågt och långt öfverskjutande och Falk satt i sin stol långt inåt. Gudrun hade solglansen i ögonen och hon såg ej därför Rogstabaronens hopsjunk= na gestalt och hans ögon, som sågo på henne med nela vidden af mänskligt lidande och mänsklig längtan och kärlek. Han såg henne gå fram till fördäckets lanägång och taga emot postväskan, och då hon såg att trädgåräspojker, hvars göra det var att bära upp den till kontoret, var fullt sysselsatt med trädgårdslådorna, hängde hon den raskt öfver skuldran och den svarta läderremmen skar in af dess tyngd. Hon stod där i sin korta, mörkblå äräkt och mörka filthatt, hvars slokande brätten skuggade hennes sköna, tjuguåriga ansikte, och såg med allvarliga ögon huru båten åter sakta gled förbi. När akterdäcket kom midtför henne ryckte hon till och hennes grå ögon blefvo stora af förvåning. Så nickade hon vänligt åt honom: hade han varit till staden i dag, ej visste hon det Men Falk hade sprungit upp och han räckte henne sin hand öfver relingen. Han sade hastigt och lågt: vill du tänka på mig någon gång —- sedan. Du var det enda, som lifvet nekade mig. Men nu hade båten glidit undan och Gudrun hann ej - 157