Page 601 [601]
När taket på Bangkeholm syntes bland de gula och röda
träden frågade Broman försynt: — kanske baron ämnar gå i land
i Bangkeholm och möjligen senare resa till Rogsta. Man kunde
ju ringa efter hästar eller Rogsta motorbåt.
Falk såg frånvarande på honom: — stanna vid Bangke¬
kraft till det.
= Det har han nog rätt i, tänkte Broman, så sjuk har
han alärig sett ut. Men Broman visste ej, att det var kraft
att se den han älskade, som hans herre ej trodde sig äga.
Men då båten närmade sig Bangkeholms brygga sågo de
en mörk gestalt sitta rak på bänken och se utåt vattnet. Och
då Gunhild lätt och fint flöt intill bryggan såg Falk den röda
solen skina i ett kopparbrunt hår. Det var Gudrun.
Akterdäckets tak var mycket lågt och långt öfverskju¬
tande och Falk satt i sin stol långt inåt. Gudrun hade sol¬
glansen i ögonen och hon såg ej därför Rogstabaronens hopsjunk=
na gestalt och hans ögon, som sågo på henne med nela vidden af
mänskligt lidande och mänsklig längtan och kärlek.
Han såg henne gå fram till fördäckets lanägång och
taga emot postväskan, och då hon såg att trädgåräspojker, hvars
göra det var att bära upp den till kontoret, var fullt syssel¬
satt med trädgårdslådorna, hängde hon den raskt öfver skuldran
och den svarta läderremmen skar in af dess tyngd. Hon stod
där i sin korta, mörkblå äräkt och mörka filthatt, hvars slo¬
kande brätten skuggade hennes sköna, tjuguåriga ansikte, och
såg med allvarliga ögon huru båten åter sakta gled förbi. När
akterdäcket kom midtför henne ryckte hon till och hennes grå
ögon blefvo stora af förvåning. Så nickade hon vänligt åt
honom: hade han varit till staden i dag, ej visste hon det
Men Falk hade sprungit upp och han räckte henne sin
hand öfver relingen. Han sade hastigt och lågt: vill du tänka
på mig någon gång —- sedan. Du var det enda, som lifvet nekade
mig.
Men nu hade båten glidit undan och Gudrun hann ej
- 157 ¬