Page 600 [600]
OCR
Ty rike Ferdinand Falk, som alärig lärt att försaka, som alltid fått sin minsta önskan uppfylld, visste, att det var i kväll han för sista gången såg detta allt, jorden och lifvets skönhet, och att all hans rikedom ej kunde hjälpa honom denna gång. Ty läkarens dom hade dessa timmar oupphörligt ringt i hans öron: operation, men sedan förnyadt upprepande af sjukdomen i starkare och snabbare mått. Men under dessa timmar, som han ensam tillbringat inne i sin staädsvåning, hade Ferdinand Talk blifvit en man, som sett sitt öde stadigt i ögonen och burit dess hårdhet med rak rygg. Han skulle dö som en man, han hade lefvat som en vekling och barn. Det var blott ett han ej kunde. Det var att vänta och att bära lidande. Han hade väl användt dessa timmar. Hans testamente låg färdigt med alla formaliteter korrekt gjorda. Det hade varit öfver honom en brinnande önskan att genom sin död göra människor lyckliga. Fan visste sig ej Han hade velat resa till Rogsta med båt denna kväll. Han hade velat se sin barndoms sjö i kvällsglans för sista gången, se dess holmar och skär. > Hvad jorden är vacker i kväll, tänkte han, —- det är nog så, att man aldrig älskar något så mycket som då man skall lämna det. Lämna det. Det är ej mer än rättvist. Jag har njutit af lifvet mer än de flesta i bekymmersfrihet och öfverflöd. Det är ej mer än rätt att jag går, jag har fått mer än de flesta. Skådespelet tar ju omsider slut äfven för de, som sitta på sammetsstolarna. Sedan gled hans lif förbi honom ända från hans barndom här på Rogsta. Allt medan han såg hur solen aftog västerut och hela världen låg i skimrande 1ljusglöd. Broman satt ett stycke ifrån och betraktade honom betänrksamt. Han hade ej fått veta läkarens utsago, men han fruktade det värsta. Hvad hans ansikte och ögon äro främmande i kväll, tänkte,han, hans tankar äro nog långt borta. » VWö >
