OCR
förut alltid friskes motvilja och fruktan för läkare och medicin hade han beständigt uppskjutit sin tilltänkta läkarundersökning. Det var ingen, som visste det, endast Broman hade utanför hans dörr ofta hört hans nattliga jämmer och hans rastlösa gång timmar igenom. Han hade i går vågat föreslå en läkar undersökningsresa till staden, och Falk hade känt en lättnad att meddela sig åt honom och som ett trött barn öfverlämnat sig åt hans styrande. Så voro de iväg i dag. Broman stod vid relingen och såg på arbetet på bryggan, helt röäfrusen i gråkylan. Han hade telefonerat med läkaren. De skulle blifva mottagna med detsamma båten kom in, och Rogsta hästar hade gått till staden för att vara färdiga att återvända med detsamma efter det Falk hvilat sig i sin stadsvåning. Ingen visste af detta på Bangkeholm. Det var därför, rike Rogstabaronen satt ensam i den kalla morgonkylan och på sin älskades fällda gardin. När Gunhild åter lade stäfven inåt Mälaren från staden låg oktobereftermiddagen strålande ljus och klar öfver vatten och öar. Dimmorna hade lösts och himmeln spände sin hvalfbåge genomskinligt klar och glasblå, som den ofta är om hösten. De löfklädda holmarna brunno i höstens röda och gula färger och vattnet låg glänsande och sommarlugnt. Gunhiläds bog skar fräsande in i vattenspegeln, den hade ilande bråädt att komma från staden utåt vattenvidderna. På sidorna stodo svallvågorna som två grönblå gnistrande vattenåsar med skumfläckar som gungade och sögos ned. I dem skimrade solglansen i glitter och lif. Rogstabaronen var äfven nu med. Han satt åter i sin stol och såg med vidgade ögon utåt solglansen och det röda och gula och gröna och blå, som syntes däri. Hans öga äröjde vid hvar uäde, vid hvar holme, äe foro förbi, hvar stuga fick en stod hans öga, som ville han pränta det in i minnet, som vore det för sista gången.